Kalasdvala

Ett sånt kalas det blev!

Med tanke på att jag, nu två dagar efter, fortfarande är trött som en gammal trögt gående maskin i hela kroppen kan jag bara vika mig för min galdhet över mitt kalas. Det var himlans bäst ändå. Nu när jag räknat ihop blev vi en stor skara med otroligt trevliga och kalassugna människor. Tack för att ni kom allihoppa! Utan er hade kalaset aldrig blivit såhär bra. Tack också för alla presenter, som jag egentligen inte behövde få, men tog emot ändå. Och tack för allt! Tack för att ni finns. Det är en trygghet att ha er vid min sida. Och på mitt kalas... hehe.

GO!

Nu är det igång. Hypen har än en gång dragits igång. Hjulet har satts i rullning. Bakningen har startat. På fredag sker det!

Det kommer inte finnas ett besviket ansikte på många långa stenkasts vägar och de som dyker upp kommer få sig en upplevelse de sent glömmer. Jag menar vem kan glömma känslan av 72 stycken Erik Radix i ett och samma rum? Och vilket rum. Ni har säkert hört att ballonger brukar förekomma på kalas, och ni har kanske även hör mitt alldeles egna livsmotto "inget är bra om det inte är för mycket. Kombinera nu dessa två teser så får ni kanske en bra bild av hur ett kalasfyllt kalasrum kommer se ut den nionde januari. Jag är så jäkla hypad!! Haha!

Nu har ju som sagt bakandet startat. Ett bakmaraton lasting for four whole days utan andningspauser eller blåbärssoppa i kylan. Baka, baka, baka. Och det är inte lite som ska bakas heller. Det är något som är sant som att himlen varit blå de senaste dagarna. You'll see. Mhm...! Det kommer bli eventet av eventens event. Ah. Pheuw! Jag kan inte hålla mig!!!

HA!YAA!

Och jag lyssnar såklart på spelninglistan till på fredag!

Wheuw!

Efter att ha dammsugit sin stoora soffa blir man trött. Man blir även trött av att sova betydligt mindre än man brukar följt av en intensiv strapats på stan efter en dag och kväll med sex toalettbesök pga. koffein sida vid sida av otroligt sällskap och spel. Jag är trött.

Musiken i kväll är Air Frances EP "No Way Down".

Guldig mössa.

Guldig mössa, så är det. En sådan har jag på mitt huvud. Den är mycket fin, ungefär som en discokula, den kommer krydda min vinter på ett mycket positivt sätt. Jag hittade den när Jenny och jag var på expedition genom stadens, för ungdomar prioriterade, ekipageboutiqer. Vi var och shoppade. Vi hade det otroligt trevligt och sen fick mina fötter en släng av huvudvärk, fast för fötterna. Detta var i torsdags och idag är jag hemma i min soffa i min guldiga mössa och tänker på mitt födelsedagsfirande som nu spikats ganska så klart nu. Inga detaljer än, eller äsch. Det kommer vara den 9:e januari på Aftonstjärnan på Lindholmen. Mer än så får ni inte här och nu utan ni får vänta på era inbjudningar. Jag ska helst få ut dem i morgon för att hålla mig inom min planering. Så nu sitter jag och tänker på hur inbjudningarna ska se ut, och folk, ni kommer inte bli besvikna.

För en liten, liten stund sen var jag uppe och nattade (ett ord som för övrigt även betyder något i stil med; att hälla vatten på ett däck för att förebygga överhättning. Det lär man sig av RappaKalja) min lillebror. Väl uppe i hans rum ser jag ett, nästan, kliniskt rent skrivbord, sånär på några väl sammansatta legoslott och några böcker. Han sade "jag tycker det är jobbigt när det är stökigt". Min tioåriga lillebror är mognare än vad jag var när jag gick i nian! Det gör mig glad och lite stolt. 

Egentligen vet jag inte vad detta inlägg ska handla om. Laura var ju först, och sist, att kommentera det förra inlägget och då bad hon mig att skriva om något som gör mig glad och det har jag ju faktiskt gjort, omedvetet, redan.

Jag har faktiskt en tanke, den handlar om konst och är ganska kort.

Ni alla som någon gång läst en konst- eller kulturkurs eller rent av läst en välskriven dagstidning har säkert någon gång stött på frågan "Vad är konst?". Jag har gjort det ganska många gånger och , som jag tror, applicerat en förklaring i stil med "Det som konstvetare säger är konst är konst". Ett ganska dumt svar tycker jag. Inte med tanke på innehållet men på grund av att jag reflekterat lika mycket över svaret som jag skulle gjort om det låg en hästskit på vägen utanför en lada. Inte speciellt mycket eftertanke alltså. Detta var till några, två tror jag, veckor sen. 

Allt berodde på en uppgift vi fick i bildkursen jag läser. Uppgiften är inte speciellt viktig i sammanhanget men den fick mig att tänka på vad jag ville göra utifrån ett nytt perspektiv; vad är konst för mig? Svaret var faktiskt inte lika svårfunnet som jag trodde det skulle vara. Jag kommer inte ihåg hur jag kom fram till det, men jag kan säga att jag spenderat en hel del kvällar i min fåtölj tillsammans med té och Joanna Newsom i bakgrunden (grunden till mina mest intensiva tankestunder). I alla fall! Det jag kom fram till var i snabba svängar att det som skapats med en tanke som grund är, för mig, konst. Det kan låta som ett svar man kommit på bara för att slippa tänka på det, och för att kunna svara ett enkelt svar när någon frågar. Men så ligger det faktiskt inte till. Utan detta gör hela konstkonceptet väldigt mycket svårare att greppa med tanke på att man ger hela tolkningen mycket mindre regler, vilket leder till att mycket mer passar in inom ramarna, vilket i sin tur leder till att det inte finns någon typisk konst. Men det var ju just det jag ville hitta, en förklaring till konst. Istället står jag med en förklaring som gör konst till någon mycket mer diffust, men (och ett STORT MEN här) något som alla kan åstadkomma. Nu behövs det ju inte längre en konstintendent som beställer en tavla eller en galleriägare som köper ett kranium klätt i diamant för att det ska vara konst. Utan nu kan allt med en tanke till grund vara konst. Det är jättemycket! För mig var det inte ett svar för svarets skull utan något som har fått mig och kommer att få mig att mycket lättare kunna se på konst i många olika rum. Nu behövs det inte längre fina museer eller gallerier för att jag ska acceptera något som konst, utan nu behöver jag bara gå utanför dörren för hitta konst. Det är helt underbart! 

Detta är kanske den största insikten jag kommit till under mina tankesessioner i min fåtölj och jag kommer inte ens ihåg när den inträffade. Jag är då ändå redigt velig. Det var allt från denna gång, men frukta ej, jag kommer igen.

Musiken idag står Joanna Newsom för. Min favvorit.

Lars Erikssonn

Väldigt roligt. Jag hittade Lars Erikssonns Bilddagbok idag. Vet ni inte vem det är kan ni gå in och kolla här. Jag tycker att han verkar vara trevlig, nu nr jag ser honom för andra gången.

LÄNK: http://larserikssonn.bilddagboken.se/p/main.html

Musik: Jag lyssnar, inte på Lars, utan, på Kelley Polar. Musik som Agnes hade tyckt varit monoton och tråkig och jobbig i örat. Johan Hade dock tyckt den hade varit sjukt bra, kanske med tanke på att inte många vet vem Kelley är.

Ursäkta röran, jag lever mitt liv.

Jag kan tänka mig, som en ursäkt till, att jag inte skrivit något här i min blogg på ett är för att jag har haft en knippe helt perfekta veckor. Jag vet det för att jag aldrig har någon dipp att meddela på DUGAs (min, sedan fem år tillbaka, dramagrupp i Guldhedskyrkan) obligatoriska "Topp och dipp"-runda, som vi har varje vecka. Jag har inte haft något att dippa över i säkert fyra veckor, utan jag har passat dippen vidare till nästa person som låtit sina deprisioner ösa över oss andra som ett hagel i våra bröst. Men jag har inte haft något att klaga över, inte ens en inställd buss, inget opassande väder, inga tråkigheter, inget dåligt humör, ingenting. Det känns väldigt bra, ska jag säga er. Eftersom detta positiva leverne nu ska vara ett argument till varför jag inte skrivit här är detta på grund av den enkla anledningen att jag mest skriver när jag har extrema känslor i min kropp och, för att vara helt ärlig men ändå inte negativ, denna glädje jag har haft är inte en extrem glädje utan mer en glädje som infinner sig när man känner att allt i livet bara är bra. Man kan likna det vid att jag gått runt med ett konstant leende i, typ, fyra veckor utan att behöva känna mig orolig över något som helst. Det är såhär jag vill känna när jag lever mitt liv precis så jag vill. Och eftersom jag känner så nu måste det alltså betyda att jag lever mitt liv precis så jag vill, redan nu. Jay! Jag har det då redigt bra.

Så är det, för att lite fint uttrycka sig, men den ursäkten till varför jag inte skrivit här. Men nu skriver jag ju. Hur kommer detta sig? Jo; dels för att jag har ett otroligt flyt på tangentbordet idag (det märkte jag på Facebook förut), men mest för att Kim tyckte det var tråkigt att jag inte skrivit något här på länge. Då var den saken bestämd; jag ska skriva i min blogg! Bara ett problem... Jag vet inte vad jag ska skriva om...

Eftersom jag inte har någon direkt fantasi att tala om (eh, jo det har jag, men jag är lat) så tänkte jag att den som kommenterar detta inlägg med ett ämne för mig att skriva om först vinner den mirakulösa tävlingen "Bestäm vad Erik ska skriva" och får helt enkelt ett inlägg skrivet till sig. Bra va? Jag är då inte alls lat, nej nej. Men så får det bli. Kommentera så får du ett inlägg. 

Vinn den heta tävlingen "Bestäm vad Erik ska skriva" redan idag så kan Du, ja just det Du, få ett helt eget inlägg skrivet till Dig, ja just det Dig, inom en snar framtid. Lycka till!

Musik: Immanu El. Ett fint svenskt band med två snygga tvillingbröder som tydligen är mycket hypade i lilla landet Japan.

Varför är det såhär egentligen?

Allt i mitt liv tar slut. Det är lite sorgligt. Men det kommer väl som en polkagris; för att få minten måste man även smaska i sig det söta. Med tv-serier är det söta slutet. Inte roligt. Jag vill att de underbara tv-serier (inte alla, men de som är mycket bra) ska fortsätta. Att sitta och skratta åt knasiga karaktärer och bara känna att livet är skojigt är så himla trevligt. Och sen är det ju bara skönt att titta på serier hela dagarna, och då vill jag ha bra serier. Bra serier, enligt mitt tycker, är dock de som är lite mindre mainstream än de flesta vilka oftast försvinner efter en eller två säsonger eftersom de inte drar mest tittare. Synd tycker jag. Men allt är väl som en polkagris egentligen.

Dead like me. Det var en av dessa serier som tog slut på tok för tidigt. 

Alla borde för övrigt se den.

Musik: Soundtracket till Dead like me såklart. Duh!

Bloggande i framtiden.

Jag kom att tänka på en sak, nu när jag sitter och läser alla bloggar mina vänner på äventyr runt om i världen skriver. Det skrivs om att det saknas vänner hemifrån och att det nya livet inte riktigt är som man tänkte att det skulle vara. Gamla vänner förbises hand i hand med att nya band knyts. 

Det var där det slog mig. Jag kommer inte att vara saknad hemma när jag flyttar. Jag är inte den personen som mina vänner behöver eller trånar efter när jag inte är med dem. Jag kommer när jag kommer och då är allting väldigt bra, men jag blir inte saknad när jag inte är där. Är inte det egentligen ett ultimat varande. Att inte behöva oroa sig för sina vänner när man inte är med varandra men fortfarande veta att de har det bra. Jag vill inte vara den som skapar ett tomrum när jag försvinner. För är det inte det man gör när man har blivit en förgivenhet hos någon? Jag trivs väldigt bra med att vara den personen som finns till och alltid är trevlig för någon men som man inte ska behöva sakna när den inte går att få tag på. Jag vill inte att folk ska vara beroende av mig, man ska vara beroende av sig själv men aldrig av någon annan. Man behöver kunna leva ensam utan att känna sig ensam. Jag tror att det är väldigt viktigt i något sorts vuxenhetsutvecklande. Men för det betyder inte det att jag inte tycker om att umgås med mina vänner. Bara för att man kan umgås med sig själv betyder inte det att personlig kontakt med andra människor är totalt nödvändig, det tror jag verkligen att det är. Att sitta hemma och prata, vara ute på en promenad, rusa runt på second-hand rundor eller gå ut och "ta ett glas" eller bara dansa är fruktansvärt viktigt för mig. Men jag vill inte behöva bli beroende av det. Jag får inte bli beroende av det, för då kommer jag aldrig kunna umgås med mig själv, någonsin. Då kommer saknaden bli alldeles för stor och mitt liv kommer bara kännas ensamt. Jag behöver vara den centrala punkten i mitt liv och jag behöver vara det viktigaste i mitt liv.  Jag behöver få kunna säga vad jag tycker, vare sig det är positivt eller negativt för att inte svika mig själv. Jag vill kunna åka någonstans utan att sakna för att kunna skapa mig en ny tillvaro. Jag vill också att mina vänner inte ska sakna mig när jag inte finns närvarande. Jag vet att de som jag vill ha kvar i mitt liv kommer stanna där utan att känna sig förbisedda för att jag inte hör av mig och vice versa för mig. 

Jag vill att mina vänner ska känna att de känner mig när jag skriver om mina eskapader och utforskningar på min blogg när jag åker, precis som jag gör nu.

Musik: En blandning av lugn och ganska dyster musik. Man blir dov.

Gipsets sista timmar.

Jaha!

Nu sitter jag här c:a en och en halv timma innan jag ska skrivas in på Sahlgrenska för att plocka bort mitt gips. Det kommer bli en underbar, men samtidigt sorglig stund. Jag har ändå kommit väldigt nära gipset dessa 22 dagar det har levt på min vänsterarm. Jag kommer sakna det då det kommer huggas i bitar. Det är tråkigt ibland när livet inte riktigt går som man hoppats för de nära en. Men samtidigt ska det blir ganska skönt att få en fri hand igen, visserligen vet jag inte ifall jag kommer få något bandage eller liknande ett tag till, men det känns i alla fall bättre än att ha en stel och orörlig hand som är inkapabel till allt. 

Det är dock inte alltid kul med separationer. Många av mina vänner åker ifrån mig. Fyra har åkt till Paris, en till Oslo, en åker i veckan till Japan, Martina försvinner bort i tre veckor (ganska kort kan tyckas, men alldeles för långt för min smak), efter jul åker Martina igen tillsammans med Anna och Julia för att vara borta i ett år i Australien. Det är inte kul. Jag blir så ensam utan dem. Som tur är finns dock andra människor kvar här. Och jag kommer alltid ha Agnes vid min sida. Utan gips i framtiden.

Musik: Daduk, smörig fransk piano. Ganska tråkig, men lugnande.

Ibland är inte allt så lätt men det är bra ändå.

Ibland är det inte lätt här i livet. Till exempel när man har gips på sin vänsterhand. Då tar det tre gånger så långt tid att skriva ett blogginlägg som det vanligtvis gör, man kan inte baka och handen är allmänt i vägen. Men jag ska inte klaga. Jag har det mycket bra ändå. Efter en sanslöst trevlig helg måste jag bara skriva ett inlägg om mina kära vänner Agnes och Martina. De är de två bästa vännerna man kan ha. Att ha två vänner man kan vara helt öppen med utan några oroliga tankar om hur man ter sig är väldigt underbart. När jag är med dessa kvinnor känns livet så självklart enkelt. Jag har aldrig behövt oroa mig om något när jag är med dem och tiden känns väldigt oviktig. De är två underbara vänner som jag alltid vill ha vid min sida. Jag älskar de båda hemskt mycket.

Musik: Frida Hyvönens och Anna Ternheims nya singlar. Jag kommer inte ihåg vad de heter, men jag är sanslöst sugen på deras nya album.

Bra är jag.

Idag har jag varit precis den personen jag trivs bäst med att vara. Precis så som jag vill spendera min tid. Jag har varit den personen jag vill att mina vänner ska känna stämma om mig. Jag har inte varit en person som visar en sida om sig som man tycker är bättre än den vanliga. Jag har varit mitt vanliga jag och det är helt underbart. Jag har börjat skapa en verklig värld där jag trivs väldigt bra och där jag är precis den jag vill vara. Mina vänner får se en sida jag är och inte bara en sida jag vill vara. Jag har börjat skapa min egna värld.

Musik: The National med deras senaste skiva Boxer. mest låten "Fake empire" som ironiskt nog handlar om att skapa en fakebild av världen.

Dum

Hur många dagar har jag inte gjort något skolarbete på nu?

Ja, just det ja, bara åtta. Ja men det är ju väldigt smart Erik. 

Hur tänkte du dig att det ska fungera egentligen?

20-tal

Såhär ser min framtid ut.

Uppklädd och snoffsig.

I lööv.

20-talet ger mig en bekväm och trygg känsla så fort jag kommer i kontakt med det. Det har någon mystisk, barnslig overklighet över sig som får mig att bara vilja luta mig tillbaka i en mjuk fåtölj, sluta ögonen och färdas till en värld där alla ser ut som om de kommit direkt från en parad av färg, musik och glädje. Det är tryggt för mig.

Bilderna kommer från lite olika sammanhang där folk träffas iklädda 20-talskläder och dansar till musik och är glada.

Musiken för i kväll har varit Winifred Atwells galna ragtimepiano. Underbart att lyssna till.

Mitt liv, som jag vill ha det.

Mitt liv fungerar inte utan mina vänner.

Mitt liv fungerar inte om jag inte umgås med mina vänner.

För att umgås med mina vänner måste jag ha kontakt med mina vänner.

Jag har inte kontakt med mina vänner.

Mitt liv finns inte.

Erik, dina vänner tycker om dig och du ska inte vara rädd för att kontakta dem. Om de inte svarar beror det inte på dig utan på att de inte kan ta samtalet just för tillfället. 

Försök igen. Försök tills du kommer fram.

Musik: Dansmusik i de bra radiohitarnas tecken.

Något att komma tillbaka till.

Är det fel av mig att inte dela med mig av saker, när andra delar med sig till mig? 

- Till viss del håller jag med. Så klart ska någon få av mig när jag får av dem, men är det verkligen en självklarhet att andra ska få av mig som en fin gest. Jag har ställt en påse med té i skolans café för att jag inte vill behöva betala. På påsen har jag skrivit att det är mitt té och att ingen annan får ta. En nära vän frågade om hon fick ta av tét, men jag försökte fint förklara att om någon får ta kommer det bli en kedjeeffekt och sen kommer hela skolan börja använda mitt té. Var det fel av mig att inte bjuda på mitt té då jag hade en aning om att det snart skulle vara slut, eller borde jag bjuda min nära vän eftersom hon med största sannolikhet kommer bjuda mig på något i framtiden?

Musik: En tyst dag som startades med Hederos & Hellbergs mjuka pianojazz.

Gips med ett jack i fingret.

Jag har lite svårt att skriva. Jag har nämligen för tillfället ett hack i fingret och ett gips ovanpå det. Jag är ändå inte ledsen. Jag har inte ont och inget är fel. Det borde kanske vara värre efter att ha skurit bort en nerv i ringfingret med en kniv. Faktum är att jag är ganska nöjd med denna händelse. Jag har alltid varit rädd för smärta och att jag ska skadas eftersom jag aldrig riktigt vetat hur det känts att skada sig allvarligt, och visst, detta kanske inte var livshotande, men jag hade fortfarande kunnat förlora delar av känseln i fingret. Efter denna lilla händelse idag vet jag att det inte gör så ont och att det som var läskigt var att inte veta hur saker och ting ska gå med det skadade. Idag hade jag tur och det enda som ska göras är en operation för att sy ihop nervtrådarna med varandra och det ska göras i morgon.

Kom ihåg.

Till nästa gång, lämna inte legget hemma. +120 minuter utomhus i höstnatt är inte roligt.

Musik: Bitpop tillsammans med människors meningslösa köprat.

Oj, oj.

Min pappa har det inte så lätt. Han är själv ingen enkel människa att ha att göra med eftersom han har något som inte står rätt till. Han förstår helt enkelt inte att andra kan tänka på andra sätt än han själv. Han och jag har ofta olika åsikter, men han ska alltid ha rätt. Som ett litet barn ungefär. Samtidigt som han är väldigt svår har han det samtidigt väldigt svårt. Hans sambo, min styvmamma, är värre version av pappa. Det sägs att lika möter lika och i detta fall stämmer det otroligt bra. 

Båda är trevliga personer som är framgångsrika inom yrket och som har vänner som de tycker om och tycker om dem tillbaka. Att leva utanför deras hus väggar skulle för dem vara en utopi eftersom de då båda kan leva i sin sociala bubbla. Det är den världen de tycker om. Min pappa skulle må väldigt mycket bättre om han slapp vara hemma med min styvmamma i nacken hela tiden, hon som aldrig är nöjd med något. Pappa vet att deras förhållande inte fungerar, det är uppenbart för alla som bor här, och han tror att ha gör bra när han försöker tillfredsställa alla sambons krav. Han bygger tvättstugor, dränerar ett lantställe helt på egen hand. Han byter panel på huset, han gräver nya rabatter och lägger nya stengångar. Han bygger en veranda och planerar att bygga om garaget. Han ser en vision och blir exalterad över vilken fin fasad han kan skapa om allt går precis som han vill. Men vem är det som vill egentligen? Sambo sitter i sin säng och läser och är vresig och visar ingen omtanke alls. Försöker pappa prata med henne blir han "djävulen själv". Då finns det bara en sak att göra; förstärk den fina fasaden. Det är vad de båda lever efter. De har bara olika anledning till den. Sambo vill ha den för att det är fint utåt och vill leva i en egen dröm. Pappa vill ha den för att den är fin utåt och visar att han allt också lyckades ta sig från Älvängen några mil utanför Göteborg in till staden och skaffa sig en relation som ledde till den övre medelklassen, status, och han vill ha den för att få sin sambo att tycka om honom. Det finns ingen glädje, inte utan besök i huset.

Det blev jobbigt att komma hem. Det skadade den trevliga stämning som hade skapats av utomhusbio med Elin och en kopp té efter det. Konsthallsbesöket med bildklassen hade också bidragit till en bra känsla. Jag tycker om Maria mycket även om jag inte vet var vi har varandra. Hon gjorde mig också glad inför eftermiddagen. Sen kom kvällen och pappa öppnade sig för första gången om det, för mig, redan uppenbara. Han har det inte bra. Han säger att han har något att prata med, men det kändes som en lika stor lögn från honom som de från mig när jag sa att det gick bra i skolan i tre år. Han har det inte bra.

Musik. Fortfarande Ingrid Olava. Jag har lyckats att ta ut ackorden till Dylan-covern nu. Agnes och har första repet på söndag.

God natt.

Ingrid Olava får inleda det hela.

Än så länge har denna dag bestått av tre delar som i sin tur bestått av olika delar av dagens teman vilka har varit; 1) väldigt okontrollerad och, som det blir när det är okontrollerat, ganska jobbig  morgon som bara kändes besvärlig eftersom jag inte lyckades göra något av vikt, 2) ett ungHBTmöte i skolan som var lika trevligt som vanligt och 3) en eftermiddag full med inspirerande musik, té, nudelsallad och tidningsläsning. Den tredje delen är den jag tycker bäst om om mig själv. Det är inte för att jag inte tycker om mina vänner, utan helt och hålet på grund av att det är en tillvaro jag skapat helt själv. När jag är med mina vänner har jag roligt och jag trivs helt makalöst bra med dem, men där har jag inte eget ansvar för att det ska fungera och bli bra. Då är vi flera som tillsammans skapar någonting som vi tycker om, alla bidrar med något och det blir helt makalöst bra och jag mår prima. 

När jag är själv är det svårare. Då har jag alltid ansvar för att jag ska må bra. Det är i motsats mitt fel om jag inte mår bra. Ofta är det så.

Jag tänker väldigt mycket på hur jag vill att mitt liv ska vara, vilken person jag vill vara, vad jag vill göra, hur jag vill se ut, vad jag vill kunna och allt som påverkar hur jag är. Tankegångarna är inte förgäves, jag kommer fram till saker och de "svaren" är lite vad denna blogg ska handla om. Bloggen kommer också att handla om det jag funderar kring, jag kommer visa det jag inte trivs med i mitt liv, men främst kommer bloggen att handla om mina framsteg för att få mitt liv att bli mer som jag själv vill ha det. 

Denna eftermiddag är ett väldigt bra exempel på hur jag vill ha mitt liv. Jag vill inte sitta framför min dator och titta på amerikanska tv-serier i tre timmar i sträck för att sedan upptäcka att det har blivit mörkt ute helt utan att jag har ansträngt mig för att göra något jag tycker bättre om. Jag vill kunna bestämma mig för att göra någonting och sen hålla den visionen. Jag vill inte bara slentrianmässigt göra något som tar tid men inte ger mig något i utbyte. Jag vill kunna säga till mig själv "i kväll ska jag spela Final Fantasy" och sedan göra det i fem timmar och vara nöjd för att jag lyckades bestämma över mina fem timmar. Egentligen handlar det inte om vad jag gör, utan varför jag gör det. Jag vill alltid ha en förklaring till varför jag gör saker. I dessa fall ska anledningen till att jag gör saker vara för att jag vill göra det och inte för att det bara blev så. Ofta när jag gör saker är det dock den senare anledningen som regerar och efteråt känner jag mig bara tom. Jag vill vara den som har kontroll över mina handlingar, det ska inte vara min lathet.

Denna eftermiddag har varit en bra eftermiddag. 

Idag har jag varit duktig.

Musik: Ingrid Olava, har snurrat sedan jag kom hem. Favoriten är Dylan-covern "It's allright, Ma (I'm only bleeding).