Varför är det såhär egentligen?

Allt i mitt liv tar slut. Det är lite sorgligt. Men det kommer väl som en polkagris; för att få minten måste man även smaska i sig det söta. Med tv-serier är det söta slutet. Inte roligt. Jag vill att de underbara tv-serier (inte alla, men de som är mycket bra) ska fortsätta. Att sitta och skratta åt knasiga karaktärer och bara känna att livet är skojigt är så himla trevligt. Och sen är det ju bara skönt att titta på serier hela dagarna, och då vill jag ha bra serier. Bra serier, enligt mitt tycker, är dock de som är lite mindre mainstream än de flesta vilka oftast försvinner efter en eller två säsonger eftersom de inte drar mest tittare. Synd tycker jag. Men allt är väl som en polkagris egentligen.

Dead like me. Det var en av dessa serier som tog slut på tok för tidigt. 

Alla borde för övrigt se den.

Musik: Soundtracket till Dead like me såklart. Duh!

Ibland är inte allt så lätt men det är bra ändå.

Ibland är det inte lätt här i livet. Till exempel när man har gips på sin vänsterhand. Då tar det tre gånger så långt tid att skriva ett blogginlägg som det vanligtvis gör, man kan inte baka och handen är allmänt i vägen. Men jag ska inte klaga. Jag har det mycket bra ändå. Efter en sanslöst trevlig helg måste jag bara skriva ett inlägg om mina kära vänner Agnes och Martina. De är de två bästa vännerna man kan ha. Att ha två vänner man kan vara helt öppen med utan några oroliga tankar om hur man ter sig är väldigt underbart. När jag är med dessa kvinnor känns livet så självklart enkelt. Jag har aldrig behövt oroa mig om något när jag är med dem och tiden känns väldigt oviktig. De är två underbara vänner som jag alltid vill ha vid min sida. Jag älskar de båda hemskt mycket.

Musik: Frida Hyvönens och Anna Ternheims nya singlar. Jag kommer inte ihåg vad de heter, men jag är sanslöst sugen på deras nya album.