För övrigt, jag pekade fuck you till ett grabbgäng idag.

Jag gick, som de flesta människor gör under mellandagarna, på stan. Fråga mig inte varför. Jag ville kanske bara vara vanlig. Jag gick på ena sidan av en gata. På andra sidan gatan, lite längre fram, gick, i samma riktning som jag, fyra grabbar. De var kanske 19-20 år.

En av de tittade sig runt, som en gärna får göra när den flanerar på stan, och såg mig. Tittade lite för länge. Jag märkte det väldigt tydligt. Han vände sig tillbaka till sina grabbz och bytte några ord med dem. Efter kanske tre sekunder vände sig en kille, sen en andra och till sist den tredje.

Jag hade ju listat ut långt innan de vände sig, kanske i tid med att den första killen såg mig, vad som skulle hända. Jag ser inte ut som "den vanlige" killen. Idag hade jag uppsatt hår, en lång svart damkappa, en axelbandsväska och händerna i en muff. Det är klart han skulle säga till de andra vad som gick bakom dem.

Det händer ganska ofta att folk tittar. Vanligtvis skiter jag i det. Sträcker lite extra på mig och traskar vidare. Men inte idag. Jag kände att någonting liksom bubblade tag i mig. Det var en liten ettrig ilska som ville ut. Och jag hade ett vapen. Jag hade det i handen, i muffen. Det var enkelt att ladda. Med stadig och säker hand förde jag ut vänsterhanden ur muffen, rätade på armen, siktade.

Fan vad de måste blivit förvånade när de såg den blåmålade nageln på mitt långfinger.

Det kändes på något sätt elakt. Vilket inte är speciellt konstigt egentligen. Att peka fuck you till någon är ju i sig ganska elakt. Sen tänkte jag att det har jag verkligen rätt att göra om de ska ta sig rätten att stirra på mig. Så var det med det och så fick det vara.

Jag är ändå ganska självkritisk. Speciellt om kvällar. Det blir inte heller bättre efter att man blivit refuserad.

Det var en kille jag skämtsamt började prata och flirta med på en av de fantastiskt roliga bögapparna som finns på alla nya smartphones. Han flexade sina armmuskler och jag skämtade. Han verkade rolig, vi bestämde oss för att träffas. Låt oss kalla honom GMO-mannen. (Han är nämligen GMO-förespråkare.)

Vi sågs en dag och spelade biljard och pratade om dystopiska framtidsvisioner och om våra familjer. Det var trevligt, jag hade roligt. Jag uppfattade att han hade det roligt. Vi skrattade båda två. Vi skildes åt efter att vi bestämt att vi skulle ses igen. Jag var glad.

Man skulle kunna säga att vi hade haft en bra första date.

Det skulle man kunna säga. Man skulle nog också kunna säga att vi hade ett bra första möte. Alltså ingen date, utan bara två personer som träffas och har det trevligt för att sen kanske träffas igen. Och fortsätta med det återkommande i framtiden. Att bli vänner helt enkelt.

Det är här min självkritiska sida slår in. Jag var nämligen inte kär i GMO-mannen efter att vi spelat biljard. Men jag ville verkligen träffa honom igen. Jag tror inte direkt på hela "kärlek vid första ögonkastet". Vilket gör att jag varken tror på att man ska falla direkt för någon eller på att man inte kan göra det senare. Jag tror inte en relation definieras efter första gången man träffas.

Så, ikväll. Vi smsade om att ses. Han var ganska kort i sina sms och jag frågade varför. Han sa att han hade en pojk hemma. Jag blev lite fundersam. Han får gärna ta hem vilka personer han vill, det har jag inget alls emot. Jag började tänka lite på hur han såg på vår begynnande relation. Så jag frågade. Jag sa i samma sms att jag inte visste vad jag ville, men att jag hade fått en väldigt bra intryck av honom när vi sågs. Jag vill se vart det leder, sa jag. Han svarade att han tyckte jag var trevlig med, men att han bara vill vara vän. Ok, fine. Känner han så, då får det vara så.

Det är här min självkritiskhet kommer in. Skulle jag behövt vara övertydlig gentemot GMO-mannen och säga rakt ut att "detta är en date"? För av hans, aningen korta, sms tolkade jag in att han inte sett det som en date från första början. Så ska en alltid behövs ta en drivande roll där det bygger helt och hållet på en själv som man får "viktig" information för ens umgänge? Eller får man förvänta sig att andra kan ta ansvar att ge den informationen istället?

Det självkritiska hos mig i detta fallet är i alla fall att jag inte är tydlig nog. Att jag bara har mig själv att skylla att jag nu blir lite nedstämd över att GMO-mannen inte ser mig som fortsatt datematerial. Att han väljer en annan pojke att ta hem istället för mig.

(Sen är det ju en helt annan sak huruvida det nu är så att jag vill att någon ska vilja se mig som en pojk att ta hem. Jag är inte riktigt övertygad av den bild av kärleksrelationer som vårt samhälle har som norm. Men jag påverkas fortfarande av det. Men det är en annan diskussion.)

Jag har inget avslut.

Jag är ensam i kollektivet några dagar. Jag lyssnar på musik. Tiden går mest hela tiden. Jag gör inte så mycket. Torkar diskbänken för att det är skönt.

PJ Harvey har jag nu insett är fantastisk. Väldigt, väldigt bra. Tidigare har jag nog bara sett henne som en av de där som bara omotiverat hyllas av en helt enad musikkritikerkår. Jag förstår dem nu.
Att jag inte prövat henne tidigare. Synd för mig.

Idag har jag haft en otrolig känsla av att jag i största allmänhet är väldigt oproduktiv. Jag vill skriva.
Jag läser bloggar, artiklar, kommentarer och tänker att det där vill jag också göra. Skriva smart. Finurligt och eftertänksamt. Få andra inspirerade. Få en att få tårar i ögonen. Det är ju så jag känner. Då blir jag lite ledsen. Jag tänker att jag inte kan.

Men jag vill inte skriva ur tvång. Jag vill inte skriva för att "en ska skriva". Jag vill skriva för att jag vill säga något. Eller för att jag vill skriva, egentligen. Det gör nog inte så mycket vad jag skriver. Att skriva.

Så då skriver jag lite. Vi får se vad som blir av det.



PJ Harvey, helt enkelt. Let England Shake. Jag förstår varför alla har med just den skivan på oändliga "årets bästa"-listor.

Jag vill ju bara ha en pusskompis. Är det för mycket begärt?

Jag vill ju bara pussas.

Suck.

Det är mycket suckande nu.

Brist på energi tillåter inte annat.

Sömn

Det sover en väldigt vacker man bredvid mig på vagnen.

Hans ben är varmt.
Hans huvud faller om och om och om igen.

Spelhelg

Nu är det sällskapsspel galore i kollektivet. En samling pratar strategi och pakt och en läser sagor om forna arabvärlden. En fin Filip pratar småländska och pappa Ragnhild och jag är som två småsyskon som bara är i ett hörn. Vi har spelat Backgammon också. Jag vann! Det är så fint i kollektivet. Jag trivs. Idag träffade jag den spanska pojken också. Han är också fin, och sårad. Inte av mig. Han sårade mig. Någon sårade honom i sin tur. Mycket sår. Fram och tillbaka. Vi kanske kan bli fina vänner.