Varför är det såhär egentligen?

Allt i mitt liv tar slut. Det är lite sorgligt. Men det kommer väl som en polkagris; för att få minten måste man även smaska i sig det söta. Med tv-serier är det söta slutet. Inte roligt. Jag vill att de underbara tv-serier (inte alla, men de som är mycket bra) ska fortsätta. Att sitta och skratta åt knasiga karaktärer och bara känna att livet är skojigt är så himla trevligt. Och sen är det ju bara skönt att titta på serier hela dagarna, och då vill jag ha bra serier. Bra serier, enligt mitt tycker, är dock de som är lite mindre mainstream än de flesta vilka oftast försvinner efter en eller två säsonger eftersom de inte drar mest tittare. Synd tycker jag. Men allt är väl som en polkagris egentligen.

Dead like me. Det var en av dessa serier som tog slut på tok för tidigt. 

Alla borde för övrigt se den.

Musik: Soundtracket till Dead like me såklart. Duh!

Bloggande i framtiden.

Jag kom att tänka på en sak, nu när jag sitter och läser alla bloggar mina vänner på äventyr runt om i världen skriver. Det skrivs om att det saknas vänner hemifrån och att det nya livet inte riktigt är som man tänkte att det skulle vara. Gamla vänner förbises hand i hand med att nya band knyts. 

Det var där det slog mig. Jag kommer inte att vara saknad hemma när jag flyttar. Jag är inte den personen som mina vänner behöver eller trånar efter när jag inte är med dem. Jag kommer när jag kommer och då är allting väldigt bra, men jag blir inte saknad när jag inte är där. Är inte det egentligen ett ultimat varande. Att inte behöva oroa sig för sina vänner när man inte är med varandra men fortfarande veta att de har det bra. Jag vill inte vara den som skapar ett tomrum när jag försvinner. För är det inte det man gör när man har blivit en förgivenhet hos någon? Jag trivs väldigt bra med att vara den personen som finns till och alltid är trevlig för någon men som man inte ska behöva sakna när den inte går att få tag på. Jag vill inte att folk ska vara beroende av mig, man ska vara beroende av sig själv men aldrig av någon annan. Man behöver kunna leva ensam utan att känna sig ensam. Jag tror att det är väldigt viktigt i något sorts vuxenhetsutvecklande. Men för det betyder inte det att jag inte tycker om att umgås med mina vänner. Bara för att man kan umgås med sig själv betyder inte det att personlig kontakt med andra människor är totalt nödvändig, det tror jag verkligen att det är. Att sitta hemma och prata, vara ute på en promenad, rusa runt på second-hand rundor eller gå ut och "ta ett glas" eller bara dansa är fruktansvärt viktigt för mig. Men jag vill inte behöva bli beroende av det. Jag får inte bli beroende av det, för då kommer jag aldrig kunna umgås med mig själv, någonsin. Då kommer saknaden bli alldeles för stor och mitt liv kommer bara kännas ensamt. Jag behöver vara den centrala punkten i mitt liv och jag behöver vara det viktigaste i mitt liv.  Jag behöver få kunna säga vad jag tycker, vare sig det är positivt eller negativt för att inte svika mig själv. Jag vill kunna åka någonstans utan att sakna för att kunna skapa mig en ny tillvaro. Jag vill också att mina vänner inte ska sakna mig när jag inte finns närvarande. Jag vet att de som jag vill ha kvar i mitt liv kommer stanna där utan att känna sig förbisedda för att jag inte hör av mig och vice versa för mig. 

Jag vill att mina vänner ska känna att de känner mig när jag skriver om mina eskapader och utforskningar på min blogg när jag åker, precis som jag gör nu.

Musik: En blandning av lugn och ganska dyster musik. Man blir dov.

Gipsets sista timmar.

Jaha!

Nu sitter jag här c:a en och en halv timma innan jag ska skrivas in på Sahlgrenska för att plocka bort mitt gips. Det kommer bli en underbar, men samtidigt sorglig stund. Jag har ändå kommit väldigt nära gipset dessa 22 dagar det har levt på min vänsterarm. Jag kommer sakna det då det kommer huggas i bitar. Det är tråkigt ibland när livet inte riktigt går som man hoppats för de nära en. Men samtidigt ska det blir ganska skönt att få en fri hand igen, visserligen vet jag inte ifall jag kommer få något bandage eller liknande ett tag till, men det känns i alla fall bättre än att ha en stel och orörlig hand som är inkapabel till allt. 

Det är dock inte alltid kul med separationer. Många av mina vänner åker ifrån mig. Fyra har åkt till Paris, en till Oslo, en åker i veckan till Japan, Martina försvinner bort i tre veckor (ganska kort kan tyckas, men alldeles för långt för min smak), efter jul åker Martina igen tillsammans med Anna och Julia för att vara borta i ett år i Australien. Det är inte kul. Jag blir så ensam utan dem. Som tur är finns dock andra människor kvar här. Och jag kommer alltid ha Agnes vid min sida. Utan gips i framtiden.

Musik: Daduk, smörig fransk piano. Ganska tråkig, men lugnande.

Ibland är inte allt så lätt men det är bra ändå.

Ibland är det inte lätt här i livet. Till exempel när man har gips på sin vänsterhand. Då tar det tre gånger så långt tid att skriva ett blogginlägg som det vanligtvis gör, man kan inte baka och handen är allmänt i vägen. Men jag ska inte klaga. Jag har det mycket bra ändå. Efter en sanslöst trevlig helg måste jag bara skriva ett inlägg om mina kära vänner Agnes och Martina. De är de två bästa vännerna man kan ha. Att ha två vänner man kan vara helt öppen med utan några oroliga tankar om hur man ter sig är väldigt underbart. När jag är med dessa kvinnor känns livet så självklart enkelt. Jag har aldrig behövt oroa mig om något när jag är med dem och tiden känns väldigt oviktig. De är två underbara vänner som jag alltid vill ha vid min sida. Jag älskar de båda hemskt mycket.

Musik: Frida Hyvönens och Anna Ternheims nya singlar. Jag kommer inte ihåg vad de heter, men jag är sanslöst sugen på deras nya album.