Snow.

Today I'm making a pie for a little diner with the old class I had here in Berlin. A bunch of nice people. Maybe not the ones I call when I need to see someone, but they are fun to be around. One of them, Mona (her real name is Mona-Lisa), invited Agnes and me to New York City (!) and the Mercedes Benz Fashion Week in September. I came to heaven a bit when she said that. Maybe we'll go, maybe we don't. I would love to go to NYC, but maybe a little while further ahead. I have a fixed idea that I'll move to NYC to settle down in around 15 years when I have roamed the earth and found out how it really is for a time.

In Berlin:

I live alone now. It's quite and very predictable. Just the way I want it. Agnes and I realized we weren't really compatible for a 'living together-situation'. We have different needs that we want to be put first and at the same time none of us want to compromise. So hereby, I live alone. Yesterday I had Martina and Jonna (my two absolutely best friends here now) over. Jonna baked cinnamon buns, Martina watched '30 Rock' and cooked diner when I was cleaning the whole apartment. It took a while since it hasn't been cleaned in almost two weeks and in an almost miraculous there seems to somehow spawn sand in our hallway which spreads to both my floors in an instance. It needed cleaning. I cleaned. And then I decorated the first floor with myself (and my belongings).

I can stay in the apartment until the end of March, as I know now. I think I might be able to stay longer, but that's another story. By then, as of now, I'm thinking of going back home to Gothenburg again. I have felt a huge lack of my dearest friends, I miss you much. I haven't really felt that I've had anyone close, more encounters that you meet have a fun time with, but that you do not really call back again. I really need the comfort of knowing that there is always someone to call and meet whenever I need it. Now I have Jonna and Martina. I also have Marielle, but, sadly, she is leaving for Helsingborg on sunday.

Jonna and Marielle were both in my class. Jonna is from Gotland and Marielle from Skåne. Two lovely girls I know I will keep in touch with. We got that connection quite fast where you feel that you actually can talk about whatever and they understand. It doesn't happen often (as I've realized here), but you like it when it does. And it just so happens that they are Swedes as well. Maybe it's because we Swedes think alike that we seem to connect. The language, of course, too, but we have the same cultural background which think is a big part and beneficial.

Martina and I knew each other from Gothenburg, but as we agreed on; we hadn't been this close if it wasn't for Berlin. On monday we went to IKEA and spent a whole afternoon there. It was really fun. We laugh very much together. Very appreciated.

Now the pie (a spinach, leek (purjolök) and feta cheese one) is in the oven and I shall prepare for the day. Before the diner party we're having a small 'Weeds' marathon at Marielle and her friend Lotta's apartment.

Music today: Norah Jones' album 'The Fall'.

Guldig mössa.

Guldig mössa, så är det. En sådan har jag på mitt huvud. Den är mycket fin, ungefär som en discokula, den kommer krydda min vinter på ett mycket positivt sätt. Jag hittade den när Jenny och jag var på expedition genom stadens, för ungdomar prioriterade, ekipageboutiqer. Vi var och shoppade. Vi hade det otroligt trevligt och sen fick mina fötter en släng av huvudvärk, fast för fötterna. Detta var i torsdags och idag är jag hemma i min soffa i min guldiga mössa och tänker på mitt födelsedagsfirande som nu spikats ganska så klart nu. Inga detaljer än, eller äsch. Det kommer vara den 9:e januari på Aftonstjärnan på Lindholmen. Mer än så får ni inte här och nu utan ni får vänta på era inbjudningar. Jag ska helst få ut dem i morgon för att hålla mig inom min planering. Så nu sitter jag och tänker på hur inbjudningarna ska se ut, och folk, ni kommer inte bli besvikna.

För en liten, liten stund sen var jag uppe och nattade (ett ord som för övrigt även betyder något i stil med; att hälla vatten på ett däck för att förebygga överhättning. Det lär man sig av RappaKalja) min lillebror. Väl uppe i hans rum ser jag ett, nästan, kliniskt rent skrivbord, sånär på några väl sammansatta legoslott och några böcker. Han sade "jag tycker det är jobbigt när det är stökigt". Min tioåriga lillebror är mognare än vad jag var när jag gick i nian! Det gör mig glad och lite stolt. 

Egentligen vet jag inte vad detta inlägg ska handla om. Laura var ju först, och sist, att kommentera det förra inlägget och då bad hon mig att skriva om något som gör mig glad och det har jag ju faktiskt gjort, omedvetet, redan.

Jag har faktiskt en tanke, den handlar om konst och är ganska kort.

Ni alla som någon gång läst en konst- eller kulturkurs eller rent av läst en välskriven dagstidning har säkert någon gång stött på frågan "Vad är konst?". Jag har gjort det ganska många gånger och , som jag tror, applicerat en förklaring i stil med "Det som konstvetare säger är konst är konst". Ett ganska dumt svar tycker jag. Inte med tanke på innehållet men på grund av att jag reflekterat lika mycket över svaret som jag skulle gjort om det låg en hästskit på vägen utanför en lada. Inte speciellt mycket eftertanke alltså. Detta var till några, två tror jag, veckor sen. 

Allt berodde på en uppgift vi fick i bildkursen jag läser. Uppgiften är inte speciellt viktig i sammanhanget men den fick mig att tänka på vad jag ville göra utifrån ett nytt perspektiv; vad är konst för mig? Svaret var faktiskt inte lika svårfunnet som jag trodde det skulle vara. Jag kommer inte ihåg hur jag kom fram till det, men jag kan säga att jag spenderat en hel del kvällar i min fåtölj tillsammans med té och Joanna Newsom i bakgrunden (grunden till mina mest intensiva tankestunder). I alla fall! Det jag kom fram till var i snabba svängar att det som skapats med en tanke som grund är, för mig, konst. Det kan låta som ett svar man kommit på bara för att slippa tänka på det, och för att kunna svara ett enkelt svar när någon frågar. Men så ligger det faktiskt inte till. Utan detta gör hela konstkonceptet väldigt mycket svårare att greppa med tanke på att man ger hela tolkningen mycket mindre regler, vilket leder till att mycket mer passar in inom ramarna, vilket i sin tur leder till att det inte finns någon typisk konst. Men det var ju just det jag ville hitta, en förklaring till konst. Istället står jag med en förklaring som gör konst till någon mycket mer diffust, men (och ett STORT MEN här) något som alla kan åstadkomma. Nu behövs det ju inte längre en konstintendent som beställer en tavla eller en galleriägare som köper ett kranium klätt i diamant för att det ska vara konst. Utan nu kan allt med en tanke till grund vara konst. Det är jättemycket! För mig var det inte ett svar för svarets skull utan något som har fått mig och kommer att få mig att mycket lättare kunna se på konst i många olika rum. Nu behövs det inte längre fina museer eller gallerier för att jag ska acceptera något som konst, utan nu behöver jag bara gå utanför dörren för hitta konst. Det är helt underbart! 

Detta är kanske den största insikten jag kommit till under mina tankesessioner i min fåtölj och jag kommer inte ens ihåg när den inträffade. Jag är då ändå redigt velig. Det var allt från denna gång, men frukta ej, jag kommer igen.

Musiken idag står Joanna Newsom för. Min favvorit.

Ursäkta röran, jag lever mitt liv.

Jag kan tänka mig, som en ursäkt till, att jag inte skrivit något här i min blogg på ett är för att jag har haft en knippe helt perfekta veckor. Jag vet det för att jag aldrig har någon dipp att meddela på DUGAs (min, sedan fem år tillbaka, dramagrupp i Guldhedskyrkan) obligatoriska "Topp och dipp"-runda, som vi har varje vecka. Jag har inte haft något att dippa över i säkert fyra veckor, utan jag har passat dippen vidare till nästa person som låtit sina deprisioner ösa över oss andra som ett hagel i våra bröst. Men jag har inte haft något att klaga över, inte ens en inställd buss, inget opassande väder, inga tråkigheter, inget dåligt humör, ingenting. Det känns väldigt bra, ska jag säga er. Eftersom detta positiva leverne nu ska vara ett argument till varför jag inte skrivit här är detta på grund av den enkla anledningen att jag mest skriver när jag har extrema känslor i min kropp och, för att vara helt ärlig men ändå inte negativ, denna glädje jag har haft är inte en extrem glädje utan mer en glädje som infinner sig när man känner att allt i livet bara är bra. Man kan likna det vid att jag gått runt med ett konstant leende i, typ, fyra veckor utan att behöva känna mig orolig över något som helst. Det är såhär jag vill känna när jag lever mitt liv precis så jag vill. Och eftersom jag känner så nu måste det alltså betyda att jag lever mitt liv precis så jag vill, redan nu. Jay! Jag har det då redigt bra.

Så är det, för att lite fint uttrycka sig, men den ursäkten till varför jag inte skrivit här. Men nu skriver jag ju. Hur kommer detta sig? Jo; dels för att jag har ett otroligt flyt på tangentbordet idag (det märkte jag på Facebook förut), men mest för att Kim tyckte det var tråkigt att jag inte skrivit något här på länge. Då var den saken bestämd; jag ska skriva i min blogg! Bara ett problem... Jag vet inte vad jag ska skriva om...

Eftersom jag inte har någon direkt fantasi att tala om (eh, jo det har jag, men jag är lat) så tänkte jag att den som kommenterar detta inlägg med ett ämne för mig att skriva om först vinner den mirakulösa tävlingen "Bestäm vad Erik ska skriva" och får helt enkelt ett inlägg skrivet till sig. Bra va? Jag är då inte alls lat, nej nej. Men så får det bli. Kommentera så får du ett inlägg. 

Vinn den heta tävlingen "Bestäm vad Erik ska skriva" redan idag så kan Du, ja just det Du, få ett helt eget inlägg skrivet till Dig, ja just det Dig, inom en snar framtid. Lycka till!

Musik: Immanu El. Ett fint svenskt band med två snygga tvillingbröder som tydligen är mycket hypade i lilla landet Japan.

Bloggande i framtiden.

Jag kom att tänka på en sak, nu när jag sitter och läser alla bloggar mina vänner på äventyr runt om i världen skriver. Det skrivs om att det saknas vänner hemifrån och att det nya livet inte riktigt är som man tänkte att det skulle vara. Gamla vänner förbises hand i hand med att nya band knyts. 

Det var där det slog mig. Jag kommer inte att vara saknad hemma när jag flyttar. Jag är inte den personen som mina vänner behöver eller trånar efter när jag inte är med dem. Jag kommer när jag kommer och då är allting väldigt bra, men jag blir inte saknad när jag inte är där. Är inte det egentligen ett ultimat varande. Att inte behöva oroa sig för sina vänner när man inte är med varandra men fortfarande veta att de har det bra. Jag vill inte vara den som skapar ett tomrum när jag försvinner. För är det inte det man gör när man har blivit en förgivenhet hos någon? Jag trivs väldigt bra med att vara den personen som finns till och alltid är trevlig för någon men som man inte ska behöva sakna när den inte går att få tag på. Jag vill inte att folk ska vara beroende av mig, man ska vara beroende av sig själv men aldrig av någon annan. Man behöver kunna leva ensam utan att känna sig ensam. Jag tror att det är väldigt viktigt i något sorts vuxenhetsutvecklande. Men för det betyder inte det att jag inte tycker om att umgås med mina vänner. Bara för att man kan umgås med sig själv betyder inte det att personlig kontakt med andra människor är totalt nödvändig, det tror jag verkligen att det är. Att sitta hemma och prata, vara ute på en promenad, rusa runt på second-hand rundor eller gå ut och "ta ett glas" eller bara dansa är fruktansvärt viktigt för mig. Men jag vill inte behöva bli beroende av det. Jag får inte bli beroende av det, för då kommer jag aldrig kunna umgås med mig själv, någonsin. Då kommer saknaden bli alldeles för stor och mitt liv kommer bara kännas ensamt. Jag behöver vara den centrala punkten i mitt liv och jag behöver vara det viktigaste i mitt liv.  Jag behöver få kunna säga vad jag tycker, vare sig det är positivt eller negativt för att inte svika mig själv. Jag vill kunna åka någonstans utan att sakna för att kunna skapa mig en ny tillvaro. Jag vill också att mina vänner inte ska sakna mig när jag inte finns närvarande. Jag vet att de som jag vill ha kvar i mitt liv kommer stanna där utan att känna sig förbisedda för att jag inte hör av mig och vice versa för mig. 

Jag vill att mina vänner ska känna att de känner mig när jag skriver om mina eskapader och utforskningar på min blogg när jag åker, precis som jag gör nu.

Musik: En blandning av lugn och ganska dyster musik. Man blir dov.

Bra är jag.

Idag har jag varit precis den personen jag trivs bäst med att vara. Precis så som jag vill spendera min tid. Jag har varit den personen jag vill att mina vänner ska känna stämma om mig. Jag har inte varit en person som visar en sida om sig som man tycker är bättre än den vanliga. Jag har varit mitt vanliga jag och det är helt underbart. Jag har börjat skapa en verklig värld där jag trivs väldigt bra och där jag är precis den jag vill vara. Mina vänner får se en sida jag är och inte bara en sida jag vill vara. Jag har börjat skapa min egna värld.

Musik: The National med deras senaste skiva Boxer. mest låten "Fake empire" som ironiskt nog handlar om att skapa en fakebild av världen.

Ingrid Olava får inleda det hela.

Än så länge har denna dag bestått av tre delar som i sin tur bestått av olika delar av dagens teman vilka har varit; 1) väldigt okontrollerad och, som det blir när det är okontrollerat, ganska jobbig  morgon som bara kändes besvärlig eftersom jag inte lyckades göra något av vikt, 2) ett ungHBTmöte i skolan som var lika trevligt som vanligt och 3) en eftermiddag full med inspirerande musik, té, nudelsallad och tidningsläsning. Den tredje delen är den jag tycker bäst om om mig själv. Det är inte för att jag inte tycker om mina vänner, utan helt och hålet på grund av att det är en tillvaro jag skapat helt själv. När jag är med mina vänner har jag roligt och jag trivs helt makalöst bra med dem, men där har jag inte eget ansvar för att det ska fungera och bli bra. Då är vi flera som tillsammans skapar någonting som vi tycker om, alla bidrar med något och det blir helt makalöst bra och jag mår prima. 

När jag är själv är det svårare. Då har jag alltid ansvar för att jag ska må bra. Det är i motsats mitt fel om jag inte mår bra. Ofta är det så.

Jag tänker väldigt mycket på hur jag vill att mitt liv ska vara, vilken person jag vill vara, vad jag vill göra, hur jag vill se ut, vad jag vill kunna och allt som påverkar hur jag är. Tankegångarna är inte förgäves, jag kommer fram till saker och de "svaren" är lite vad denna blogg ska handla om. Bloggen kommer också att handla om det jag funderar kring, jag kommer visa det jag inte trivs med i mitt liv, men främst kommer bloggen att handla om mina framsteg för att få mitt liv att bli mer som jag själv vill ha det. 

Denna eftermiddag är ett väldigt bra exempel på hur jag vill ha mitt liv. Jag vill inte sitta framför min dator och titta på amerikanska tv-serier i tre timmar i sträck för att sedan upptäcka att det har blivit mörkt ute helt utan att jag har ansträngt mig för att göra något jag tycker bättre om. Jag vill kunna bestämma mig för att göra någonting och sen hålla den visionen. Jag vill inte bara slentrianmässigt göra något som tar tid men inte ger mig något i utbyte. Jag vill kunna säga till mig själv "i kväll ska jag spela Final Fantasy" och sedan göra det i fem timmar och vara nöjd för att jag lyckades bestämma över mina fem timmar. Egentligen handlar det inte om vad jag gör, utan varför jag gör det. Jag vill alltid ha en förklaring till varför jag gör saker. I dessa fall ska anledningen till att jag gör saker vara för att jag vill göra det och inte för att det bara blev så. Ofta när jag gör saker är det dock den senare anledningen som regerar och efteråt känner jag mig bara tom. Jag vill vara den som har kontroll över mina handlingar, det ska inte vara min lathet.

Denna eftermiddag har varit en bra eftermiddag. 

Idag har jag varit duktig.

Musik: Ingrid Olava, har snurrat sedan jag kom hem. Favoriten är Dylan-covern "It's allright, Ma (I'm only bleeding).