Nu sitter jag här c:a en och en halv timma innan jag ska skrivas in på Sahlgrenska för att plocka bort mitt gips. Det kommer bli en underbar, men samtidigt sorglig stund. Jag har ändå kommit väldigt nära gipset dessa 22 dagar det har levt på min vänsterarm. Jag kommer sakna det då det kommer huggas i bitar. Det är tråkigt ibland när livet inte riktigt går som man hoppats för de nära en. Men samtidigt ska det blir ganska skönt att få en fri hand igen, visserligen vet jag inte ifall jag kommer få något bandage eller liknande ett tag till, men det känns i alla fall bättre än att ha en stel och orörlig hand som är inkapabel till allt.
Det är dock inte alltid kul med separationer. Många av mina vänner åker ifrån mig. Fyra har åkt till Paris, en till Oslo, en åker i veckan till Japan, Martina försvinner bort i tre veckor (ganska kort kan tyckas, men alldeles för långt för min smak), efter jul åker Martina igen tillsammans med Anna och Julia för att vara borta i ett år i Australien. Det är inte kul. Jag blir så ensam utan dem. Som tur är finns dock andra människor kvar här. Och jag kommer alltid ha Agnes vid min sida. Utan gips i framtiden.
Musik: Daduk, smörig fransk piano. Ganska tråkig, men lugnande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar