Jag vet inte varför.

Jag har en känsla i min kropp. Kanske som när man precis insett att man gjort något helt fel. Eller så är det att jag känner att jag inte räcker till. Jag vet inte. Men det sitter i magen. Jag har inte varit osäker på länge. Synd att det kommer tillbaka.

Slut och start

Vi har haft premiär med Cabaret. Det blev succé. I alla fall om man lyssnar på publiken. Jag var också nöjd. Mhm. Mycket roligt. Här är en bild, från Agnes kamera tagen av Pernilla. Den hade två så otroliga ansiktsuttryck att jag höll på att dö lite av skratt i min soffa.

Nu börjar det lite mer seriösa arbetet med andra saker. Först skolan och när tiden erbjuder; musik och kläder. Jag har fått min första beställning. Emma vill ha en balklänning. "Ska bli!" sa jag. Lunchmöte (höhö) med henne på onsdag.

Idag lyssnar jag på Feist.

Bra.

Jag tänkte bara säga att jag har det bra.

Snart så.

GLAAAD!!

Man blir så glad av att prata med Joanna. Det var alldeles för länge sedan sist. Men det ska rättas till nu, för hon håller nämligen på att köpa biljetter till och från London åt mig. Jay! Jag kan inte vara gladare. Det är ungefär som när våren kommer. Och vänta, den har kommit! Det är varmt ute för tusingen!  Hahah!!

Jag är glaaad!! 

Och jag har fått upp Martinas spegel och min hitte-stringbokhylla och allt är perfekt!

HAHA!

Och jag gjorde som min kära kvinna Agnes. Jag ordnade böckerna efter färg. Det blev fint.

Puss!

Britter

Haha!!

Jag älskar britter!

De kom precis förbi och skulle sälja en ny terass till oss. Sjukt skickliga på att använda sina rappa käftar. Otroligt vad de kan få ur munnen på så lite tid. Bra erbjudande också. En helt ny terass för bara 1000 kr, de började på 2000 men sen sänkte de priset själva efter c:a 2 sekunder. Och sen började de käfta mot varandra, arbetarna. Sjukt roligt. Britter, britter, britter...

Jag vet inte vad detta inlägg ska heta.

Att gå upp i ottan är inte alltid jätteroligt. Jag tycker det är lite sådär kul, speciellt när man somnade vid två fem timmar innan. Värre blir det också när väckarklocksradion lite på egen hand ställer in volymen på minimum. Som en shock upp ur sängen och upp till gröten eftersom jag ska vinka av Martina på flygplatsen idag. Det får man inte missa, sista gången att träffa henne innan juni. Dumt att försova sig då... Gröten är varm och mamma kommer ner och hämtar posten. Jag får två paket! De är lika stora och båda till likgiltiga i till min förvåning. Dock inte i presentation. Det första... ...Fillipa Ks sommarkollektionskatalog. Inte överdrivet roligt, men det var fin. Dock vet jag inte alls vem som adresserat den till mig för det kan jag för mitt liv inte komma ihåg att jag gjort själv... Sen kom det andra brevet. Ett sånt däringa grönt kuvert som är från Svensk Kassaservice och är fullt med massa fluffigt vadd. Jag såg direkt vem det var i från. Det trodde jag faktiskt inte jag kunde göra, så jag blev lite förvånad av min dolda och okända talang. Det var i alla fall från min kära, kära Agnes. Nu har också jag fått en blandskiva. Jay! Ni ska veta hur glad jag blev. Föreställ er mig på ett 1700-talsslott som har blivit besprutat med all kitsch du kan hitta så kan du ju försöka dig på en bild i huvudet. Jag blev glad. 

Och tacksam. För nu fick jag de perfekta ämnena att få ihop ett inlägg om mina två käraste i denna vida värld, Agnes och Martina. Så tack för att ni finns. Det blir lite roligare så. Och det känns dumt att Martina åker idag för det betyder att vi bara kommer ha sommaren tillsammans innan Agnes och jag delar på oss för vår tripp ut i vida världen. Men samtidigt som det är tråkigt att skiljas vill jag att vi tre har de bästa av tider vi kan förmå oss att ha på våra egna platser på jorden tills vi tillslut förs samman igen. Men hjälp av brev, telefon eller farkoster. Det får vi se hur det blir. Men vara vänner. Det kommer vi alltid vara.

Kalasdvala

Ett sånt kalas det blev!

Med tanke på att jag, nu två dagar efter, fortfarande är trött som en gammal trögt gående maskin i hela kroppen kan jag bara vika mig för min galdhet över mitt kalas. Det var himlans bäst ändå. Nu när jag räknat ihop blev vi en stor skara med otroligt trevliga och kalassugna människor. Tack för att ni kom allihoppa! Utan er hade kalaset aldrig blivit såhär bra. Tack också för alla presenter, som jag egentligen inte behövde få, men tog emot ändå. Och tack för allt! Tack för att ni finns. Det är en trygghet att ha er vid min sida. Och på mitt kalas... hehe.

GO!

Nu är det igång. Hypen har än en gång dragits igång. Hjulet har satts i rullning. Bakningen har startat. På fredag sker det!

Det kommer inte finnas ett besviket ansikte på många långa stenkasts vägar och de som dyker upp kommer få sig en upplevelse de sent glömmer. Jag menar vem kan glömma känslan av 72 stycken Erik Radix i ett och samma rum? Och vilket rum. Ni har säkert hört att ballonger brukar förekomma på kalas, och ni har kanske även hör mitt alldeles egna livsmotto "inget är bra om det inte är för mycket. Kombinera nu dessa två teser så får ni kanske en bra bild av hur ett kalasfyllt kalasrum kommer se ut den nionde januari. Jag är så jäkla hypad!! Haha!

Nu har ju som sagt bakandet startat. Ett bakmaraton lasting for four whole days utan andningspauser eller blåbärssoppa i kylan. Baka, baka, baka. Och det är inte lite som ska bakas heller. Det är något som är sant som att himlen varit blå de senaste dagarna. You'll see. Mhm...! Det kommer bli eventet av eventens event. Ah. Pheuw! Jag kan inte hålla mig!!!

HA!YAA!

Och jag lyssnar såklart på spelninglistan till på fredag!

Wheuw!

Efter att ha dammsugit sin stoora soffa blir man trött. Man blir även trött av att sova betydligt mindre än man brukar följt av en intensiv strapats på stan efter en dag och kväll med sex toalettbesök pga. koffein sida vid sida av otroligt sällskap och spel. Jag är trött.

Musiken i kväll är Air Frances EP "No Way Down".

Guldig mössa.

Guldig mössa, så är det. En sådan har jag på mitt huvud. Den är mycket fin, ungefär som en discokula, den kommer krydda min vinter på ett mycket positivt sätt. Jag hittade den när Jenny och jag var på expedition genom stadens, för ungdomar prioriterade, ekipageboutiqer. Vi var och shoppade. Vi hade det otroligt trevligt och sen fick mina fötter en släng av huvudvärk, fast för fötterna. Detta var i torsdags och idag är jag hemma i min soffa i min guldiga mössa och tänker på mitt födelsedagsfirande som nu spikats ganska så klart nu. Inga detaljer än, eller äsch. Det kommer vara den 9:e januari på Aftonstjärnan på Lindholmen. Mer än så får ni inte här och nu utan ni får vänta på era inbjudningar. Jag ska helst få ut dem i morgon för att hålla mig inom min planering. Så nu sitter jag och tänker på hur inbjudningarna ska se ut, och folk, ni kommer inte bli besvikna.

För en liten, liten stund sen var jag uppe och nattade (ett ord som för övrigt även betyder något i stil med; att hälla vatten på ett däck för att förebygga överhättning. Det lär man sig av RappaKalja) min lillebror. Väl uppe i hans rum ser jag ett, nästan, kliniskt rent skrivbord, sånär på några väl sammansatta legoslott och några böcker. Han sade "jag tycker det är jobbigt när det är stökigt". Min tioåriga lillebror är mognare än vad jag var när jag gick i nian! Det gör mig glad och lite stolt. 

Egentligen vet jag inte vad detta inlägg ska handla om. Laura var ju först, och sist, att kommentera det förra inlägget och då bad hon mig att skriva om något som gör mig glad och det har jag ju faktiskt gjort, omedvetet, redan.

Jag har faktiskt en tanke, den handlar om konst och är ganska kort.

Ni alla som någon gång läst en konst- eller kulturkurs eller rent av läst en välskriven dagstidning har säkert någon gång stött på frågan "Vad är konst?". Jag har gjort det ganska många gånger och , som jag tror, applicerat en förklaring i stil med "Det som konstvetare säger är konst är konst". Ett ganska dumt svar tycker jag. Inte med tanke på innehållet men på grund av att jag reflekterat lika mycket över svaret som jag skulle gjort om det låg en hästskit på vägen utanför en lada. Inte speciellt mycket eftertanke alltså. Detta var till några, två tror jag, veckor sen. 

Allt berodde på en uppgift vi fick i bildkursen jag läser. Uppgiften är inte speciellt viktig i sammanhanget men den fick mig att tänka på vad jag ville göra utifrån ett nytt perspektiv; vad är konst för mig? Svaret var faktiskt inte lika svårfunnet som jag trodde det skulle vara. Jag kommer inte ihåg hur jag kom fram till det, men jag kan säga att jag spenderat en hel del kvällar i min fåtölj tillsammans med té och Joanna Newsom i bakgrunden (grunden till mina mest intensiva tankestunder). I alla fall! Det jag kom fram till var i snabba svängar att det som skapats med en tanke som grund är, för mig, konst. Det kan låta som ett svar man kommit på bara för att slippa tänka på det, och för att kunna svara ett enkelt svar när någon frågar. Men så ligger det faktiskt inte till. Utan detta gör hela konstkonceptet väldigt mycket svårare att greppa med tanke på att man ger hela tolkningen mycket mindre regler, vilket leder till att mycket mer passar in inom ramarna, vilket i sin tur leder till att det inte finns någon typisk konst. Men det var ju just det jag ville hitta, en förklaring till konst. Istället står jag med en förklaring som gör konst till någon mycket mer diffust, men (och ett STORT MEN här) något som alla kan åstadkomma. Nu behövs det ju inte längre en konstintendent som beställer en tavla eller en galleriägare som köper ett kranium klätt i diamant för att det ska vara konst. Utan nu kan allt med en tanke till grund vara konst. Det är jättemycket! För mig var det inte ett svar för svarets skull utan något som har fått mig och kommer att få mig att mycket lättare kunna se på konst i många olika rum. Nu behövs det inte längre fina museer eller gallerier för att jag ska acceptera något som konst, utan nu behöver jag bara gå utanför dörren för hitta konst. Det är helt underbart! 

Detta är kanske den största insikten jag kommit till under mina tankesessioner i min fåtölj och jag kommer inte ens ihåg när den inträffade. Jag är då ändå redigt velig. Det var allt från denna gång, men frukta ej, jag kommer igen.

Musiken idag står Joanna Newsom för. Min favvorit.

Lars Erikssonn

Väldigt roligt. Jag hittade Lars Erikssonns Bilddagbok idag. Vet ni inte vem det är kan ni gå in och kolla här. Jag tycker att han verkar vara trevlig, nu nr jag ser honom för andra gången.

LÄNK: http://larserikssonn.bilddagboken.se/p/main.html

Musik: Jag lyssnar, inte på Lars, utan, på Kelley Polar. Musik som Agnes hade tyckt varit monoton och tråkig och jobbig i örat. Johan Hade dock tyckt den hade varit sjukt bra, kanske med tanke på att inte många vet vem Kelley är.

Ursäkta röran, jag lever mitt liv.

Jag kan tänka mig, som en ursäkt till, att jag inte skrivit något här i min blogg på ett är för att jag har haft en knippe helt perfekta veckor. Jag vet det för att jag aldrig har någon dipp att meddela på DUGAs (min, sedan fem år tillbaka, dramagrupp i Guldhedskyrkan) obligatoriska "Topp och dipp"-runda, som vi har varje vecka. Jag har inte haft något att dippa över i säkert fyra veckor, utan jag har passat dippen vidare till nästa person som låtit sina deprisioner ösa över oss andra som ett hagel i våra bröst. Men jag har inte haft något att klaga över, inte ens en inställd buss, inget opassande väder, inga tråkigheter, inget dåligt humör, ingenting. Det känns väldigt bra, ska jag säga er. Eftersom detta positiva leverne nu ska vara ett argument till varför jag inte skrivit här är detta på grund av den enkla anledningen att jag mest skriver när jag har extrema känslor i min kropp och, för att vara helt ärlig men ändå inte negativ, denna glädje jag har haft är inte en extrem glädje utan mer en glädje som infinner sig när man känner att allt i livet bara är bra. Man kan likna det vid att jag gått runt med ett konstant leende i, typ, fyra veckor utan att behöva känna mig orolig över något som helst. Det är såhär jag vill känna när jag lever mitt liv precis så jag vill. Och eftersom jag känner så nu måste det alltså betyda att jag lever mitt liv precis så jag vill, redan nu. Jay! Jag har det då redigt bra.

Så är det, för att lite fint uttrycka sig, men den ursäkten till varför jag inte skrivit här. Men nu skriver jag ju. Hur kommer detta sig? Jo; dels för att jag har ett otroligt flyt på tangentbordet idag (det märkte jag på Facebook förut), men mest för att Kim tyckte det var tråkigt att jag inte skrivit något här på länge. Då var den saken bestämd; jag ska skriva i min blogg! Bara ett problem... Jag vet inte vad jag ska skriva om...

Eftersom jag inte har någon direkt fantasi att tala om (eh, jo det har jag, men jag är lat) så tänkte jag att den som kommenterar detta inlägg med ett ämne för mig att skriva om först vinner den mirakulösa tävlingen "Bestäm vad Erik ska skriva" och får helt enkelt ett inlägg skrivet till sig. Bra va? Jag är då inte alls lat, nej nej. Men så får det bli. Kommentera så får du ett inlägg. 

Vinn den heta tävlingen "Bestäm vad Erik ska skriva" redan idag så kan Du, ja just det Du, få ett helt eget inlägg skrivet till Dig, ja just det Dig, inom en snar framtid. Lycka till!

Musik: Immanu El. Ett fint svenskt band med två snygga tvillingbröder som tydligen är mycket hypade i lilla landet Japan.

Varför är det såhär egentligen?

Allt i mitt liv tar slut. Det är lite sorgligt. Men det kommer väl som en polkagris; för att få minten måste man även smaska i sig det söta. Med tv-serier är det söta slutet. Inte roligt. Jag vill att de underbara tv-serier (inte alla, men de som är mycket bra) ska fortsätta. Att sitta och skratta åt knasiga karaktärer och bara känna att livet är skojigt är så himla trevligt. Och sen är det ju bara skönt att titta på serier hela dagarna, och då vill jag ha bra serier. Bra serier, enligt mitt tycker, är dock de som är lite mindre mainstream än de flesta vilka oftast försvinner efter en eller två säsonger eftersom de inte drar mest tittare. Synd tycker jag. Men allt är väl som en polkagris egentligen.

Dead like me. Det var en av dessa serier som tog slut på tok för tidigt. 

Alla borde för övrigt se den.

Musik: Soundtracket till Dead like me såklart. Duh!

Bloggande i framtiden.

Jag kom att tänka på en sak, nu när jag sitter och läser alla bloggar mina vänner på äventyr runt om i världen skriver. Det skrivs om att det saknas vänner hemifrån och att det nya livet inte riktigt är som man tänkte att det skulle vara. Gamla vänner förbises hand i hand med att nya band knyts. 

Det var där det slog mig. Jag kommer inte att vara saknad hemma när jag flyttar. Jag är inte den personen som mina vänner behöver eller trånar efter när jag inte är med dem. Jag kommer när jag kommer och då är allting väldigt bra, men jag blir inte saknad när jag inte är där. Är inte det egentligen ett ultimat varande. Att inte behöva oroa sig för sina vänner när man inte är med varandra men fortfarande veta att de har det bra. Jag vill inte vara den som skapar ett tomrum när jag försvinner. För är det inte det man gör när man har blivit en förgivenhet hos någon? Jag trivs väldigt bra med att vara den personen som finns till och alltid är trevlig för någon men som man inte ska behöva sakna när den inte går att få tag på. Jag vill inte att folk ska vara beroende av mig, man ska vara beroende av sig själv men aldrig av någon annan. Man behöver kunna leva ensam utan att känna sig ensam. Jag tror att det är väldigt viktigt i något sorts vuxenhetsutvecklande. Men för det betyder inte det att jag inte tycker om att umgås med mina vänner. Bara för att man kan umgås med sig själv betyder inte det att personlig kontakt med andra människor är totalt nödvändig, det tror jag verkligen att det är. Att sitta hemma och prata, vara ute på en promenad, rusa runt på second-hand rundor eller gå ut och "ta ett glas" eller bara dansa är fruktansvärt viktigt för mig. Men jag vill inte behöva bli beroende av det. Jag får inte bli beroende av det, för då kommer jag aldrig kunna umgås med mig själv, någonsin. Då kommer saknaden bli alldeles för stor och mitt liv kommer bara kännas ensamt. Jag behöver vara den centrala punkten i mitt liv och jag behöver vara det viktigaste i mitt liv.  Jag behöver få kunna säga vad jag tycker, vare sig det är positivt eller negativt för att inte svika mig själv. Jag vill kunna åka någonstans utan att sakna för att kunna skapa mig en ny tillvaro. Jag vill också att mina vänner inte ska sakna mig när jag inte finns närvarande. Jag vet att de som jag vill ha kvar i mitt liv kommer stanna där utan att känna sig förbisedda för att jag inte hör av mig och vice versa för mig. 

Jag vill att mina vänner ska känna att de känner mig när jag skriver om mina eskapader och utforskningar på min blogg när jag åker, precis som jag gör nu.

Musik: En blandning av lugn och ganska dyster musik. Man blir dov.

Gipsets sista timmar.

Jaha!

Nu sitter jag här c:a en och en halv timma innan jag ska skrivas in på Sahlgrenska för att plocka bort mitt gips. Det kommer bli en underbar, men samtidigt sorglig stund. Jag har ändå kommit väldigt nära gipset dessa 22 dagar det har levt på min vänsterarm. Jag kommer sakna det då det kommer huggas i bitar. Det är tråkigt ibland när livet inte riktigt går som man hoppats för de nära en. Men samtidigt ska det blir ganska skönt att få en fri hand igen, visserligen vet jag inte ifall jag kommer få något bandage eller liknande ett tag till, men det känns i alla fall bättre än att ha en stel och orörlig hand som är inkapabel till allt. 

Det är dock inte alltid kul med separationer. Många av mina vänner åker ifrån mig. Fyra har åkt till Paris, en till Oslo, en åker i veckan till Japan, Martina försvinner bort i tre veckor (ganska kort kan tyckas, men alldeles för långt för min smak), efter jul åker Martina igen tillsammans med Anna och Julia för att vara borta i ett år i Australien. Det är inte kul. Jag blir så ensam utan dem. Som tur är finns dock andra människor kvar här. Och jag kommer alltid ha Agnes vid min sida. Utan gips i framtiden.

Musik: Daduk, smörig fransk piano. Ganska tråkig, men lugnande.

Ibland är inte allt så lätt men det är bra ändå.

Ibland är det inte lätt här i livet. Till exempel när man har gips på sin vänsterhand. Då tar det tre gånger så långt tid att skriva ett blogginlägg som det vanligtvis gör, man kan inte baka och handen är allmänt i vägen. Men jag ska inte klaga. Jag har det mycket bra ändå. Efter en sanslöst trevlig helg måste jag bara skriva ett inlägg om mina kära vänner Agnes och Martina. De är de två bästa vännerna man kan ha. Att ha två vänner man kan vara helt öppen med utan några oroliga tankar om hur man ter sig är väldigt underbart. När jag är med dessa kvinnor känns livet så självklart enkelt. Jag har aldrig behövt oroa mig om något när jag är med dem och tiden känns väldigt oviktig. De är två underbara vänner som jag alltid vill ha vid min sida. Jag älskar de båda hemskt mycket.

Musik: Frida Hyvönens och Anna Ternheims nya singlar. Jag kommer inte ihåg vad de heter, men jag är sanslöst sugen på deras nya album.

Bra är jag.

Idag har jag varit precis den personen jag trivs bäst med att vara. Precis så som jag vill spendera min tid. Jag har varit den personen jag vill att mina vänner ska känna stämma om mig. Jag har inte varit en person som visar en sida om sig som man tycker är bättre än den vanliga. Jag har varit mitt vanliga jag och det är helt underbart. Jag har börjat skapa en verklig värld där jag trivs väldigt bra och där jag är precis den jag vill vara. Mina vänner får se en sida jag är och inte bara en sida jag vill vara. Jag har börjat skapa min egna värld.

Musik: The National med deras senaste skiva Boxer. mest låten "Fake empire" som ironiskt nog handlar om att skapa en fakebild av världen.

Dum

Hur många dagar har jag inte gjort något skolarbete på nu?

Ja, just det ja, bara åtta. Ja men det är ju väldigt smart Erik. 

Hur tänkte du dig att det ska fungera egentligen?

20-tal

Såhär ser min framtid ut.

Uppklädd och snoffsig.

I lööv.

20-talet ger mig en bekväm och trygg känsla så fort jag kommer i kontakt med det. Det har någon mystisk, barnslig overklighet över sig som får mig att bara vilja luta mig tillbaka i en mjuk fåtölj, sluta ögonen och färdas till en värld där alla ser ut som om de kommit direkt från en parad av färg, musik och glädje. Det är tryggt för mig.

Bilderna kommer från lite olika sammanhang där folk träffas iklädda 20-talskläder och dansar till musik och är glada.

Musiken för i kväll har varit Winifred Atwells galna ragtimepiano. Underbart att lyssna till.