Happy Pagwa!

Agnes.

Vi måste alltid fira Pagwa.

Colorforms

HOME

Den här fick mig att tänka igen.

Titta på den, snälla.

Vi behöver alla tänka.

En solig eftermiddag, vid datorn.

Det är skönt att komma hem till detta.

För att sedan slänga sig på cykeln till en vän.

Paus.

I en hysteri, som idag har hetat matematik, behövs ett avbrott.

Senaste inspirationsfyndet är www.ted.com.

Där hittar man sånt här.

Var tog det vägen?

Den senaste tiden har jag haft svårt att fokusera på saker och ting. Jag får i princip inget gjort, men om jag mot förmodan får det känns det inte alls rätt. Det känns som att jag gör det bara för att jag måste. Det är ganska förvånande att jag egentligen skriver det här (att jag lyckats sätta mig ner och skriva liksom). Jag blir ganska orolig. Inte för att jag ska prestera sämre (det tror jag inte jag gör, bara långsammare, när jag väl gör det), utan för att jag är rädd att jag kommer vara såhär jämt hädanefter. Jag är rädd att jag bara kommer göra saker som jag tror att andra tycker om. Jag är rädd att jag inte kommer trivas med det jag gör om jag inte får respons. Respons som jag vill ha.

Jag satt och tittade på en inspelad föreläsning som en döv slagverksmusiker höll på en konferens om skapande. Hon pratade om hur människor, i stor utsträckning, inte förstår hur hon kan göra musik, eftersom hon är döv. Hon förklarar att hon hör, men inte med öronen. Ljud är så mycket mer än ljud som kommer in i öronen. Hon känner ljud. Bastoner i benen och fötterna. Ljusa toner i nacken och huvudet. Hon hör men hon är döv. Det hon tyckte var motigt med den generella människans syn på ljud är att den är så inskränkt i generella tankar att den inte ens kan förstå att man kan höra utan öron. Den människan behöver ju inte lära sig någon annat. Den kan ta den lätta vägen. Jag är rädd att jag är den generella människan.

Regina Spektor - Laughing With.

Nörd.

Jag blir lite orolig när jag läser låtlistan på Regina Spektors nya album. En skiva som för övrigt har en väldigt fin omslagsbild. Låtlistan består av tretton låtar.

Vad som gör mig orolig är:

1) Jag kan redan åtta av låtarna, fyra av dem på piano till och med. Jag är nog ett lite för stort fan.

2) Jag började tänka att skivan kommer vara tråkig eftersom jag redan kan mer än hälften av sångerna. Jag vill inte tycka att Reginas musik ska vara tråkig. Det skulle vara för sorgligt.

Jag får ta itu med de här oroligheterna. Jag har tid. 45 dagar för att vara precis.

För er som vill höra ett smakprov från skivan, och se det fina omslaget, är det bara att simma vidare härifrån till hennes MySpace-sida (http://www.myspace.com/reginaspektor).

Och nu lyssnar jag såklart på "Lughing With" av den kära Regina Spektor.

Hos optikern.

Idag har Erik varit hos optikern. Han fick fint betyg och det sades om honom att han nödvändigtvis inte behövde några glasögon, tackvare hans utsökta syn. Men Erik är excentrisk och vill ha glasögon! Han gick hem med två prover.

Skåda, syna och kommentera. Då blir han glad.

Här ser vi Erik i ett par guldiga, trådsmala från Lindberg.

För de som vill få den fräscht lätta, och rätta vårkänslan.

Vill man åt en lite coolare look satsar man på ett par pilotbågar.

Här, Erik i ett par i matt platinafärg från SAND.

Dagens photo session har ackompanierats av Regina Spektors storsäljare från 2006.

Fotnot: Nu var det ju så att Erik inte hade perfekt syn. Utan högerögat är tyvärr närsynt. Så glasögon är inte helt fel för Erik.

F*** My Life

Today, I went out for coffee with a guy I really like. We met up at the local café, and decided to sit at a counter in front of the window. We talked and flirted for a while. Then he kissed me, and while he was kissing me someone banged on the window. It was my parents. They didn't know I'm gay.

En liten historia från fmylife.com. Kvällens tidsfördriv.

Vår

Jag har svårt att, för tillfället, komma på något jag tycker om bättre än att vara barfota.

Jag vet inte varför.

Jag har en känsla i min kropp. Kanske som när man precis insett att man gjort något helt fel. Eller så är det att jag känner att jag inte räcker till. Jag vet inte. Men det sitter i magen. Jag har inte varit osäker på länge. Synd att det kommer tillbaka.

Slut och start

Vi har haft premiär med Cabaret. Det blev succé. I alla fall om man lyssnar på publiken. Jag var också nöjd. Mhm. Mycket roligt. Här är en bild, från Agnes kamera tagen av Pernilla. Den hade två så otroliga ansiktsuttryck att jag höll på att dö lite av skratt i min soffa.

Nu börjar det lite mer seriösa arbetet med andra saker. Först skolan och när tiden erbjuder; musik och kläder. Jag har fått min första beställning. Emma vill ha en balklänning. "Ska bli!" sa jag. Lunchmöte (höhö) med henne på onsdag.

Idag lyssnar jag på Feist.

Bra.

Jag tänkte bara säga att jag har det bra.

Snart så.

GLAAAD!!

Man blir så glad av att prata med Joanna. Det var alldeles för länge sedan sist. Men det ska rättas till nu, för hon håller nämligen på att köpa biljetter till och från London åt mig. Jay! Jag kan inte vara gladare. Det är ungefär som när våren kommer. Och vänta, den har kommit! Det är varmt ute för tusingen!  Hahah!!

Jag är glaaad!! 

Och jag har fått upp Martinas spegel och min hitte-stringbokhylla och allt är perfekt!

HAHA!

Och jag gjorde som min kära kvinna Agnes. Jag ordnade böckerna efter färg. Det blev fint.

Puss!

Britter

Haha!!

Jag älskar britter!

De kom precis förbi och skulle sälja en ny terass till oss. Sjukt skickliga på att använda sina rappa käftar. Otroligt vad de kan få ur munnen på så lite tid. Bra erbjudande också. En helt ny terass för bara 1000 kr, de började på 2000 men sen sänkte de priset själva efter c:a 2 sekunder. Och sen började de käfta mot varandra, arbetarna. Sjukt roligt. Britter, britter, britter...

Jag vet inte vad detta inlägg ska heta.

Att gå upp i ottan är inte alltid jätteroligt. Jag tycker det är lite sådär kul, speciellt när man somnade vid två fem timmar innan. Värre blir det också när väckarklocksradion lite på egen hand ställer in volymen på minimum. Som en shock upp ur sängen och upp till gröten eftersom jag ska vinka av Martina på flygplatsen idag. Det får man inte missa, sista gången att träffa henne innan juni. Dumt att försova sig då... Gröten är varm och mamma kommer ner och hämtar posten. Jag får två paket! De är lika stora och båda till likgiltiga i till min förvåning. Dock inte i presentation. Det första... ...Fillipa Ks sommarkollektionskatalog. Inte överdrivet roligt, men det var fin. Dock vet jag inte alls vem som adresserat den till mig för det kan jag för mitt liv inte komma ihåg att jag gjort själv... Sen kom det andra brevet. Ett sånt däringa grönt kuvert som är från Svensk Kassaservice och är fullt med massa fluffigt vadd. Jag såg direkt vem det var i från. Det trodde jag faktiskt inte jag kunde göra, så jag blev lite förvånad av min dolda och okända talang. Det var i alla fall från min kära, kära Agnes. Nu har också jag fått en blandskiva. Jay! Ni ska veta hur glad jag blev. Föreställ er mig på ett 1700-talsslott som har blivit besprutat med all kitsch du kan hitta så kan du ju försöka dig på en bild i huvudet. Jag blev glad. 

Och tacksam. För nu fick jag de perfekta ämnena att få ihop ett inlägg om mina två käraste i denna vida värld, Agnes och Martina. Så tack för att ni finns. Det blir lite roligare så. Och det känns dumt att Martina åker idag för det betyder att vi bara kommer ha sommaren tillsammans innan Agnes och jag delar på oss för vår tripp ut i vida världen. Men samtidigt som det är tråkigt att skiljas vill jag att vi tre har de bästa av tider vi kan förmå oss att ha på våra egna platser på jorden tills vi tillslut förs samman igen. Men hjälp av brev, telefon eller farkoster. Det får vi se hur det blir. Men vara vänner. Det kommer vi alltid vara.

Kalasdvala

Ett sånt kalas det blev!

Med tanke på att jag, nu två dagar efter, fortfarande är trött som en gammal trögt gående maskin i hela kroppen kan jag bara vika mig för min galdhet över mitt kalas. Det var himlans bäst ändå. Nu när jag räknat ihop blev vi en stor skara med otroligt trevliga och kalassugna människor. Tack för att ni kom allihoppa! Utan er hade kalaset aldrig blivit såhär bra. Tack också för alla presenter, som jag egentligen inte behövde få, men tog emot ändå. Och tack för allt! Tack för att ni finns. Det är en trygghet att ha er vid min sida. Och på mitt kalas... hehe.

GO!

Nu är det igång. Hypen har än en gång dragits igång. Hjulet har satts i rullning. Bakningen har startat. På fredag sker det!

Det kommer inte finnas ett besviket ansikte på många långa stenkasts vägar och de som dyker upp kommer få sig en upplevelse de sent glömmer. Jag menar vem kan glömma känslan av 72 stycken Erik Radix i ett och samma rum? Och vilket rum. Ni har säkert hört att ballonger brukar förekomma på kalas, och ni har kanske även hör mitt alldeles egna livsmotto "inget är bra om det inte är för mycket. Kombinera nu dessa två teser så får ni kanske en bra bild av hur ett kalasfyllt kalasrum kommer se ut den nionde januari. Jag är så jäkla hypad!! Haha!

Nu har ju som sagt bakandet startat. Ett bakmaraton lasting for four whole days utan andningspauser eller blåbärssoppa i kylan. Baka, baka, baka. Och det är inte lite som ska bakas heller. Det är något som är sant som att himlen varit blå de senaste dagarna. You'll see. Mhm...! Det kommer bli eventet av eventens event. Ah. Pheuw! Jag kan inte hålla mig!!!

HA!YAA!

Och jag lyssnar såklart på spelninglistan till på fredag!

Wheuw!

Efter att ha dammsugit sin stoora soffa blir man trött. Man blir även trött av att sova betydligt mindre än man brukar följt av en intensiv strapats på stan efter en dag och kväll med sex toalettbesök pga. koffein sida vid sida av otroligt sällskap och spel. Jag är trött.

Musiken i kväll är Air Frances EP "No Way Down".

Guldig mössa.

Guldig mössa, så är det. En sådan har jag på mitt huvud. Den är mycket fin, ungefär som en discokula, den kommer krydda min vinter på ett mycket positivt sätt. Jag hittade den när Jenny och jag var på expedition genom stadens, för ungdomar prioriterade, ekipageboutiqer. Vi var och shoppade. Vi hade det otroligt trevligt och sen fick mina fötter en släng av huvudvärk, fast för fötterna. Detta var i torsdags och idag är jag hemma i min soffa i min guldiga mössa och tänker på mitt födelsedagsfirande som nu spikats ganska så klart nu. Inga detaljer än, eller äsch. Det kommer vara den 9:e januari på Aftonstjärnan på Lindholmen. Mer än så får ni inte här och nu utan ni får vänta på era inbjudningar. Jag ska helst få ut dem i morgon för att hålla mig inom min planering. Så nu sitter jag och tänker på hur inbjudningarna ska se ut, och folk, ni kommer inte bli besvikna.

För en liten, liten stund sen var jag uppe och nattade (ett ord som för övrigt även betyder något i stil med; att hälla vatten på ett däck för att förebygga överhättning. Det lär man sig av RappaKalja) min lillebror. Väl uppe i hans rum ser jag ett, nästan, kliniskt rent skrivbord, sånär på några väl sammansatta legoslott och några böcker. Han sade "jag tycker det är jobbigt när det är stökigt". Min tioåriga lillebror är mognare än vad jag var när jag gick i nian! Det gör mig glad och lite stolt. 

Egentligen vet jag inte vad detta inlägg ska handla om. Laura var ju först, och sist, att kommentera det förra inlägget och då bad hon mig att skriva om något som gör mig glad och det har jag ju faktiskt gjort, omedvetet, redan.

Jag har faktiskt en tanke, den handlar om konst och är ganska kort.

Ni alla som någon gång läst en konst- eller kulturkurs eller rent av läst en välskriven dagstidning har säkert någon gång stött på frågan "Vad är konst?". Jag har gjort det ganska många gånger och , som jag tror, applicerat en förklaring i stil med "Det som konstvetare säger är konst är konst". Ett ganska dumt svar tycker jag. Inte med tanke på innehållet men på grund av att jag reflekterat lika mycket över svaret som jag skulle gjort om det låg en hästskit på vägen utanför en lada. Inte speciellt mycket eftertanke alltså. Detta var till några, två tror jag, veckor sen. 

Allt berodde på en uppgift vi fick i bildkursen jag läser. Uppgiften är inte speciellt viktig i sammanhanget men den fick mig att tänka på vad jag ville göra utifrån ett nytt perspektiv; vad är konst för mig? Svaret var faktiskt inte lika svårfunnet som jag trodde det skulle vara. Jag kommer inte ihåg hur jag kom fram till det, men jag kan säga att jag spenderat en hel del kvällar i min fåtölj tillsammans med té och Joanna Newsom i bakgrunden (grunden till mina mest intensiva tankestunder). I alla fall! Det jag kom fram till var i snabba svängar att det som skapats med en tanke som grund är, för mig, konst. Det kan låta som ett svar man kommit på bara för att slippa tänka på det, och för att kunna svara ett enkelt svar när någon frågar. Men så ligger det faktiskt inte till. Utan detta gör hela konstkonceptet väldigt mycket svårare att greppa med tanke på att man ger hela tolkningen mycket mindre regler, vilket leder till att mycket mer passar in inom ramarna, vilket i sin tur leder till att det inte finns någon typisk konst. Men det var ju just det jag ville hitta, en förklaring till konst. Istället står jag med en förklaring som gör konst till någon mycket mer diffust, men (och ett STORT MEN här) något som alla kan åstadkomma. Nu behövs det ju inte längre en konstintendent som beställer en tavla eller en galleriägare som köper ett kranium klätt i diamant för att det ska vara konst. Utan nu kan allt med en tanke till grund vara konst. Det är jättemycket! För mig var det inte ett svar för svarets skull utan något som har fått mig och kommer att få mig att mycket lättare kunna se på konst i många olika rum. Nu behövs det inte längre fina museer eller gallerier för att jag ska acceptera något som konst, utan nu behöver jag bara gå utanför dörren för hitta konst. Det är helt underbart! 

Detta är kanske den största insikten jag kommit till under mina tankesessioner i min fåtölj och jag kommer inte ens ihåg när den inträffade. Jag är då ändå redigt velig. Det var allt från denna gång, men frukta ej, jag kommer igen.

Musiken idag står Joanna Newsom för. Min favvorit.