Var tog det vägen?

Den senaste tiden har jag haft svårt att fokusera på saker och ting. Jag får i princip inget gjort, men om jag mot förmodan får det känns det inte alls rätt. Det känns som att jag gör det bara för att jag måste. Det är ganska förvånande att jag egentligen skriver det här (att jag lyckats sätta mig ner och skriva liksom). Jag blir ganska orolig. Inte för att jag ska prestera sämre (det tror jag inte jag gör, bara långsammare, när jag väl gör det), utan för att jag är rädd att jag kommer vara såhär jämt hädanefter. Jag är rädd att jag bara kommer göra saker som jag tror att andra tycker om. Jag är rädd att jag inte kommer trivas med det jag gör om jag inte får respons. Respons som jag vill ha.

Jag satt och tittade på en inspelad föreläsning som en döv slagverksmusiker höll på en konferens om skapande. Hon pratade om hur människor, i stor utsträckning, inte förstår hur hon kan göra musik, eftersom hon är döv. Hon förklarar att hon hör, men inte med öronen. Ljud är så mycket mer än ljud som kommer in i öronen. Hon känner ljud. Bastoner i benen och fötterna. Ljusa toner i nacken och huvudet. Hon hör men hon är döv. Det hon tyckte var motigt med den generella människans syn på ljud är att den är så inskränkt i generella tankar att den inte ens kan förstå att man kan höra utan öron. Den människan behöver ju inte lära sig någon annat. Den kan ta den lätta vägen. Jag är rädd att jag är den generella människan.

Regina Spektor - Laughing With.